Gula tulpaner

Jag åkte in till stan kl 11 för att ställa mig och köa utanför Rock House. Jag var en av de 20 första som var där. Det var kallt och höstigt ute. Jag träffade en jättetrevlig tjej, Cecilia, och vi gjorde sällskap och pratade hela väntetiden lång. För efter nästan 4 timmar av köande så var vi framme vid honom. Honom med stort H.
Håkan Hellström! Där satt han i röd collegetröja och de bruna lockarna låg stilla på hans huvud. Indietjejerna gick fram och fick autograf och kramade om honom. Helt plötsligt var det min tur.

Jag: Hej, jag vill bara säga att du är världens bästa. Så att du vet om det. *räcker fram skivan*
Håkan: Nej, det vet jag inte...
Jag: Jo, det är du!
Håkan: Vad snäll du är som säger så. *ler*
Jag: Vi ses i Scandinavium också. Får jag ta ett kort?
Personal: Om det går snabbt.
Jag: Jadå! *går fram och lägger armen om Håkan*

Sen sa vi hejdå och jag befann mig i någon form av lyckorus. Jag kan fortfarande inte förstå att detta har inträffat, men det har det. Åh. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna uttrycka mig i ord, han är verkligen helt underbar. Jag fick nya skivan signerad och omslagsbilden på tidningen Filter där Håkan är med. Dock så måste jag vänta tills min födelsedag på att få lyssna på skivan, det kommer bli helt omöjligt! Vill lyssna NU NU NU.
Det här är en av de bästa dagarna i mitt liv. Håkan Hellström, jag älskar dig.